det här är så himla sorligt. allt som har hänt dom senaste sju månaderna kommer bara försvinna, och bli ett minne. jag vet att jag inte kommer att träffa alla dessa människor igen, och det är så sorligt att säga hejdå för alltid.
jag är världens mes, men igår när barnens pianolärare (en 45årig flintskallig man) sa hejdå och tack för alla koppar te du har gett mej och lycka till med allt och ha det så bra, och världen är ditt ostron (som alla tycks säga till mej) blev jag till och med tårögd. och det var ändå bara pianoläraren. som jag träffar en gång i veckan. inte ens min pianolärare.
idag tog jag hand om tvillingarna för sista gången. mamman gav mej ett jättefint armband och allt var så sorligt. jag har lovat tusen miljoner gånger om att keep in touch med dom.
och alla föräldrar i skolan.. grannarna. han som jobbar i affären på hörnet där jag är ca 3 gånger varje dag. spärrvakterna vid tuben. tjejen som jobbar på mitt favoritcafé. hörnan där jag brukar sitta på biblioteket.
kommer dock inte sakna mitt rum. känslan av att inte kunna komma hem när man vill. att aldrig riktigt känna sig hemma, att alltid ha någon som påpekar att man skär brocolin fel, inte använder rätt kastrull, dukar med förstora vattenglas, lägger allting i fel skåp och lådor, inte vrider ur disktrasan tillräckligt och blablabla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar